Don’t let this be our final song

Min första världscup någonsin i elitklassen slutade med en niondeplats. Jag tog tog hem ett U23-EM silver. Under den andra världscupdeltävlingen trampade jag i mål som tvåa. Jag blev världsmästare i U23-klassen. Jag vann min första världscup någonsin i elitklassen. Jag tog hem den svenska mästartiteln i elit.

Cairns var min först världscup någonsin i elit då jag hade fått dispens att skippa sista året i U23 på världscupen. Starten gick och olyckligtvis var jag med i en startvurpa som resulterade i en knäckt sadel. Jag körde ett halvt varv med en sadel som jag inte kunde sitta på och var nere på 45e plats och vände. När jag hade bytt material började jag jobba mig uppåt och lyckades till sist rulla över mållinjen som nia.

Under april månad började jag må väldigt dåligt av personliga skäl. Jag sov dåligt på nätterna och tankarna var på helt andra håll under träningspassen. Vi började närma oss ett EM på hemmaplan där jag några dagar innan start var tvungen att ta ett beslut huruvida jag skulle delta eller inte. Efter mycket om och men kom jag till start och det slutade med ett U23-EM silver.

Andra deltävlingen i världscupen gick i tyska Albstadt. Jag var en aning ivrig i starten och lyckades efter någon kilometer krascha rejält. Face plant. Från ledning ner till en 10-plats. Jag tog några djupa andetag och hoppade upp på cykeln igen. Jag jobbade mig igenom fältet och plockade ena placeringen efter den andra. Jag plockade hela vägen upp till andraplats. När jag satt där utpumpad och helt slut i målfållan försökte jag ta av mig handsken men det gick inte. Handen var så svullen och smärtan krävde att handsken fick klippas upp. Knät syddes ihop efter prisutdelningen men stygnen fick jag själv klippa upp redan samma kväll då sjukvårdarna hade fuskat med rengöringen av såret.

Kommande helg var det dags för världscup i La Bresse, Frankrike. Jag hade hoppats på att handen skulle klara det, men efter några varv intensiv tävling visade det sig att den inte var stabil nog att hålla i styret ordentligt. Fan, när bröt jag en tävling senast egentligen? Jag vet inte. Besvikelse.

Min sista chans att ta hem ett U23-VM guld var i Nove Mesto. Jag och många andra hade väntat på det länge med tanke på mina stabila resultat de senaste åren i världscupen. Men just på VM hade jag aldrig riktigt fått till det tidigare. Okej, en tredjeplats från förra årets mästerskap är inte fy skam. Men jag hade aldrig fått ihop det så pass att det räckte till den ädlaste valören. I Nove Mesto vann jag och fick äntligen klä mig i de efterlängtade världsmästarränderna.

Jag lärde mig ett och annat under säsongens gång. Inför världscupen i Lenzerheide kände jag mig betydligt lugnare och tryggare än tidigare världscuper. Jag gick in med en något mer avslappnad strategi och jag lyckades vinna min första världscup i elit.

Svensk mästare har jag varit förut. Känslan av SM-guld har jag mött förr och den var precis lika härlig i år. Svensk mästare i elitklassen för fjärde året i rad.

Genrepet skulle ske på den tidigare OS-banan i London. Jag behövde köra ett ordentligt race för att få upp tävlingsfart och tävlingskänslan igen. Några dagar innan jag flög till London gick olyckligtvis ett blodkärl sönder i baksida lår. 15 minuter in i loppet i London högg det till, det brändes och det krampade i hela högerbenet. Jag kunde inte röra benet. Great. Två veckor kvar.

Nervös, stressad och pressad. Jag vet inte varför jag känner så här. Det är ju en dröm som går i uppfyllelse och något av det största jag någonsin kommer få uppleva som idrottare. Just nu vill jag bara få det överstökat och känslan av olust tar över. Jag vill bara härifrån och jag vill bara vara för mig själv. Vad är det som händer? Jag gillar ju den här banan och jag vet att det är min terräng. Jag kan inte minnas när jag senast cyklade så här dåligt och ostabilt. Stel som en pinne är jag och jag tror aldrig jag har känt mig så oföljsam på cykeln tidigare. Krasch. Perfekt. Bra jobbat Jenny, verkligen. Såret i knät är så djupt att jag ser underhudsfettet. Blodet rinner längs armen. Vad händer nu? Kommer jag kunna komma till start? Det är onsdag, tävlingen är på lördag och jag har inte ens cyklat ett helt varv på banan. Fyra stygn i armbågen och sex stygn i knät.

Det är torsdag och jag vaknar mörbultad. Jag sälar mig ner längs sängkanten för att undvika att stötta mig mot mina ömma kroppsdelar. Jag känner mig glad, trygg och lugn. Det här blir en bra dag och jag ser fram emot träningen på banan.

Varje parti sitter precis som jag vill. Yes! Jag börjar känna igen mig själv på hojen och smärtan är som bortblåst. Glädje.

– No water?
– Nope.
– No other liquids?
– Nope.

Väskan gav ändå utslag i säkerhetskontrollen. Aha, det kanske är havregrynsgröten jag kokade imorse. Jag har ju även en högtalare i handbagaget. Just ja, en insexnyckel också, det måste vara den.

Totalt tre gånger fick väskan gå igenom scannern. Glassburken med havregrynsgröt, högtalaren och multiverktyget scannades separat.

– All these things are good, but there is still something in your bag.

Hon vände skärmen mot mig och pekade på den rödmarkerade ytan. Det tog tre sekunder innan poletten föll ner. Det är inte något som jag normalt brukar ha med mig i handbagaget, men just den här resan hade jag med mig den eftersom den efterfrågades av sponsorerna.

Inte förrän min OS-guldmedalj fastnade i säkerhetskontrollen, på väg hem från Schweiz en helt vanlig torsdag i september, förstod jag vad jag faktiskt åstadkommit den här säsongen. Normalt sover jag 2 h och 10 minuter under en 2 h och 10 minutersflight. Igår sov jag inte. Igår blinkade jag bort tårar med ett leende på läpparna.

Idag skriver jag det här blogginlägget med ett leende på läpparna samtidigt som jag blinkar bort tårar.


Foto: Joakim Rissveds

En låt som har betytt mycket för mig genom hela tävlingssäsongen. Den har spelats inför varje start sedan april. Tack.