Baksug i toaletten?

God Jul på er kära vänner. Det var väl kring juletider vi hördes senast va? Nej, men jag ska vara ärliga med er, eftersom jag är en ärlig tjej. Det är inte så jävla bra med mig, men det har ni väl själva räknat ut. Det blev dock inte baksug i toaletten, vilket ni kanske tror vid det här laget eftersom jag var magsjuk när ni senast hörde från mig.

Jag kom igång på hojen igen efter antibiotikakuren. Närmare bestämt hann jag köra två cykelpass innan nästa missöde var ett faktum. Det  var en fin dag på cykeln, eller det skulle komma att bli en fin dag. Hade ju spenderat mer tid i sängen än på cykeln under dagarna där uppe i Sierra Nevada, så känslan att vara på cykeln igen var fin vill jag lova. En halvtimme in i passet såg jag något som jag trodde var en orm på sidan av stigen. Tappade fokus och körde fast framhjulet på en sten och went over the handlebar. Jag slog i huvudet och bet ett rejält hål i läppen. Vi tog beslutet att sätta oss ner en stund på stigen  för att vara på den säkra sidan med huvudet.

Vi vände tillbaka till bilen och då började det klia och brännas på ett stort område på benet, i händerna och runt halsen. Jag förstod ganska snabbt att jag råkat ut för någon typ allergisk reaktion. Utslagen blev värre och värre, de gjorde ont och det kändes som om det brändes och kröp innanför huden på mig.

Efter ytterligare två dagar hade utslagen förändrat färg från röda till blå, de såg ut som brännässleutslag, små bölder med tillhörande vätskefyllda blåsor. Nasty? Jag tröttnade ur och åkte hem.

Summan av kardemumman: tre veckor på resande fot och fyra träningspass.

Nu har jag varit hemma i tre veckor. I början var utslagen så svullna att jag inte ens kunds ha byxor på mig och kunde inte sova på nätterna för det gjorde så ont. När jag hade varit hemma i en vecka började jag cykla igen. Smärtan satt endast i huden och så länge det inte kändes som om något var fel inuti kroppen försökte jag uthärda så gott det gick.

Jag tränade på bra i en vecka utefter förutsättningarna och därefter var det dags för ett bakslag. Jag tror alla sviter kom ikapp min kropp. Antibiotika, hög höjd, inflammation i huden i form av blåsor, brännsår och diverse utslag. Min kropp har gått på högvarv den senaste månaden för att bekämpa allt skit som har varit så i början av den här veckan var jag inte bara trött. Jag var TRÖTT. Sov 12 timmar per natt i tre nätter, plus 1-2 timmar under dagen och tränade ingenting.

När jag åkte iväg i början av januari såg jag fram emot att ostört fokusera på träningen och uppbyggnaden inför säsongen. Det blev inte fallet och nu kan jag inte göra något åt det. Jag försöker ta dagen som den kommer och jobba på utefter förutsättningarna, men det är svårt både mentalt och fysiskt.

När jag kraschade i Sierra Nevada landade jag i ett gäng giftiga larver. Pinjelarver heter dom. Bruna, håriga och går i led. Vad jag trodde var en orm på stigen var ett led av larver. Passa er för dom. Utslagen är ännu inte helt bra, men helt klart bättre. Jag kämpar på och börjar om för 34:e gången den här vintern med min uppbyggnadsträning.

shutterstock_248681833
Om ni någon gång stöter på en sån här liten rackare, försök då att inte komma i närkontakt med den. Att lägga sig ner på en stig där hela larvfamiljen spatserar är inte heller någon bra idé.

javaversion1 Warning: passthru(): Cannot execute a blank command in /storage/content/91/110091/jennyrissveds.se/public_html/wp-content/themes/portafolio/footer.php on line 3